Om två månader ska jag till London. Med min bästaste bästa vän Frida. Det kommer bli awsome! Och i april ska jag ha en lång weekend till Halmstad och Göteborg med min andra bästa vän Laura, för att fira min 22 års dag! Denna våren ska bli awsome. Jag har skriv-uppdrag, jag har roliga kurser framför mig. Däremot märker jag att desto mer jag spenderar tid själv, något jag verkligen känner att jag behöver och som jag faktiskt uppskattar för tillfället, desto mer känner jag hur mycket jag vill ha någon.

Jag vill dela saker med någon. Dela livet med någon. Jag är 22 och vill dela livet med något. Nästan så jag skrattar åt mig själv. Jag kommer antagligen spendera hundra år till som singel, så lika bra att jag vänjer mig antar jag. Därför spenderar jag tid för mig själv. Njuter av min lägenhet som jag ska lämna om 5 månader. Jag njuter av att maraton-titta på Sex and the City, dricka ett glas vin och sitta i fula tights och linne utan bh, osminkad med fult hår. För det är sånt man kan göra när man är singel och bor ensam. I och för sig saknar jag att kunna göra det där med någon som älskar mig ändå.

Nåja, slut klagat. Jag försöker helt enkelt lista ut mitt liv. Vad jag vill. Vilka val jag ska göra. Hitta mig själv igen. Hitta lugnet. Laga ett brustet hjärta. Förbereda mig på ännu en smäll.

Jag försöker desperat döda något inom mig. Lyssnar på samma låtar på repeat. Höger och högre. Hoppas att orden som smärtar så tillslut ska lindra. Att smärtan tillslut ska försvinna. Ditt namn på telefondisplayen sätter en kniv i mitt hjärta och jag tänker "gör dig otillgänglig, svara inte". Jag dör lite inombords men tänker att det är bäst så. Det snöar ute och jag snöar inne. Hoppas våren kommer snabbt. Hoppas isen som växer runt mitt hjärta ska tina snart. Att världen ska bli tillgänglig igen. Att ditt leende ska sluta jaga mig. Såra mig. Jag kvävs men kan ändå inte låta bli. Den utsökta smärtan som bara kärlek kan skapa förgör samtidigt som den föder. Men det får vara en gräns säger jag. Försöker få mig själv att tro på orden. Egentligen vill jag bara att du ska ringa igen, jaga mig, för jag är inte stark nog att säga nej.

fortfarande apatisk. missade en lektion utan att bry mig. köpt kakor och maraton-tittar SATC fortfarande. i det här tempot kommer jag hinna igenom säsongen på nolltid. jag borde dock fortfarande ta tag i mitt liv. men jag orkar inte riktigt ännu. behöver en paus. behöver deppa lite. behöver samla krafter igen... jag var på väg men föll igen, så hårt så hårt. försöker intala mig själv att det inte är så illa. är en underkänd uppsats, det händer många. men ändå kan jag inte låta bli att känna mig usel. hopplös. men det går över. ska hitta kraften att bli klar med den, fighting-spirit. men först lite apati och paus.

Inte godkänd på c-uppsatsen. Jiipie-ka-yay. Dålig handledning. Kanske är det bara jag som verkligen är så usel på grammatik. Kanske var jag dum som trodde att lärares arbete var att hjälpa och lära ut. Känns inte så. Jag är bara trött och irriterad och uppgiven. Men jag ska klara det och jag ska ta tag i det. Men inte just nu. Är galet trött efter tidiga lektioner och dålig dygnsrytm. Men ska INTE somna nu, får snällt vänta tills kvällen.


Just nu vill jag bara ha en famn att krypa in i. Någon att klaga för. Någon som kan pussa min nacke så jag glömmer allt i några sekunder. Bara skratta lite. Somna bredvid någon, medan hjärtslagen blandas i en fin symfoni med andetagen. Nåja. Det kommer väl inom sinom tid det också. 

Nu ska jag göra mackor och krypa ner i soffan och titta på tv. Förhoppningsvis somnar jag inte. Men orkar inte ta tag i någonting just nu. Huvudvärken dunkar och kroppen vill bara ge upp.

skriv säger dom. skriv, bara skriva. låt inte din talang slösas bort. skriv skriv skriv. och jag får mer och mer panik. jag borde skriva, jag borde göra kreativa saker. så jävla massa borden och så jävla lite gjort. bara panik. och ångest. istället för jag ingenting. blir apatiskt. det är en ond cirkel. kanske borde 2012 bli annorlunda? men sa jag inte det om 2011 också? och inte skrev jag då någonting alls speciellt.

fylleblogga. ja för fan! klockan är 3 jag dricker vin å har käkat årets hittills bästa nudlar. lyssnar på house musik och inser att jag borde sova. istället laddar jag ett avsnitt av criminal minds och har orealistiska drömmar. men det är helt okej! livet är fint ändå eller?

Imorgon är det dags för opponering. Jag har knappt börjat. Orkar inte. Vill att hösten och vintern ska försvinna ur mitt system. Vill att den nya terminen, med nya kurser och solsken ska komma. Nya utmaningar, nya upplevelser. Men jag har funnit mig tillrätta i mörkret nu. I ensamheten. Och i paniken. Kaoset kanske till och med. Fast det kväver mig sakta och jag längtar efter att andas, samtidigt som kroppen är i uppror över förändringarna. Men jag är trött på att vara arg. Är trött på att sitta ensam och stirra, vänta på att du ska komma och kyssa mig nacke. Jag vet att det är dags nu, att låta bli, att acceptera förändringen. Dock är jag inte riktigt där ännu. Snart så.

vill skriva ut mig hatet (skrika ur mig hatet)

också var det över.

Det sliter på mig. Att vara mittemellan. Inte veta ut eller inte. Besluten hopar sig över mig och jag känner att det är dags. På tiden att ta ett beslut. Att säga nu får det vara nog. (dina fingrar blir inte mindre fina mot min hud, men ditt hjärta blir aldrig mer öppet, och mitt inte mindre stängt) jag vill leva mitt liv. ha kul. skratta. leva i farten. i faran.